ratatouille

Idag lämnade jag Flickan hos pappa/Mannen. Pojken har varit där sedan igår, men Flickan kan inte vara ifrån mig två dagar och två nätter, så då lämnar jag henne på lördag förmiddag istället. På måndag ska vi till Familjerätten och utvärdera vårt schema, som vi haft i fem veckor. Barnen bor hos mig och träffar pappa varannan helg plus alla torsdagar, med övernattning varannan torsdag till fredag.

Jag och min syster åkte och shoppade i ett stort varuhus en bit härifrån och kvällen har jag tillbringat själv. Funderade på att ringa en kompis, men tyckte det kunde vara skönt att bara slappa hemma själv. Åt en färdigfiskgratäng, dessutom framför TVn, vilket jag inte gjort sedan innan jag träffade Mannen. Vilken konstig känsla!

Nu sticker det upp nya tänder lite överallt. Flickan fick i förra veckan fyra nya tänder på en gång (!) och hon var lite förkyld, men annars lika glad som vanligt. Förunderligt. Igår märkte vi också att Pojken fått sin första 6-årstand! Så nu börjar det fyllas på bakåt i munnen. Båda barnen fick alltså nya tänder samtidigt. Kul.

Nu har vi haft snödroppar ett tag och häromdagen slog krokusarna ut. VÅR!

I höstas, när vi nyss kommit till Sverige sprang jag på ett sängben med sådan kraft att ena lilltån gick av och det med besked - den stod rätt ut åt sidan. Det var uppenbart, att gjordes det inget åt den skulle jag aldrig någonsin mer kunna ha vare sig skor eller sandaler på mig. Det gjorde förstås j*****t ont först, men kroppen är fantastisk och ordnar egen bedövning - ett tag. Jag blev först förtvivlad och snyftade att så där kan den ju inte se ut. Men sedan tog jag mig samman och ringde den stora akutvårdcentralen i stan. Minst två timmars väntetid. Det tyckte jag var för länge, så jag ringde vidare. Till andra vårdcentraler och till ortopeder. Antingen fick jag inte svar alls, eller så var det MÅNADERS väntetid! Suck. OK. Jag beställde på Internet en tid till den stora vårdcentralen, det ska gå något fortare då.

Funderade. Det kommer att ta flera timmar innan jag får träffa en läkare. Till dess har kroppens egen bedövning antagligen släppt. och det kommer att börja göra ordentligt ont. Istället för att bara vänta kan jag lika gärna försöka ordna detta själv.

Jag tryckte lite på tån, det krasade och knakade, inget roligt ljud - men den blev faktiskt lite mindre sned. Uppmuntrad av detta tryckte jag igen. Kras och knak. Den blev ganska rak, men när jag jämförde den med den andra fotens lilltå, så var de fortfarande alldeles för olika. Det gick inte att trycka längre in, för de andra tårna var ivägen, så då gjorde jag så att jag vek undan de andra tårna med ena handen och tryckte med andra handen så långt det gick på den trasiga tån, knaaaaak! Sedan såg fötterna likadana ut. Lite läskigt var det allt, men jag kände mig stolt.

Åkte ner till vårdcentralen och satt där, med foten i högläge och kände faktiskt hur kroppen började läka ihop, vilken häftig känsla! OCH - det visar hur viktigt det faktiskt är att få vård i tid, för att minska lidande och att ta tillvara kroppens egen läkande förmåga på bästa sätt. Om man ska sitta med en skada, som kroppen naturligtvis börjar försöka reparera direkt, så gott det går, och detta sedan ska rivas upp många timmar senare, för att kroppdelarna ska läggas på rätt plats, då tar man onödig kraft från en redan skadad kropp.

Jag fick hur som helst träffa en mycket trevlig läkare och jag berättade hur jag gått tillväga och att jag inte visste om tån var bruten eller om den var ur led. Han sa att om den är ur led räcker det inte att trycka den i sidled, som jag gjort, utan man måste DRAAA och sedan lyfta den på plats. Oaaaaahhhh! Jag vred mig i rysningar. Lugn, bara lugn, vi har bedövning, sa han. Och sa ska vi röntga. Efter röntgen blev det ny väntan i väntrummet. Jag satt där med min pågående läkeprocess och tyckte synd om den lilla tån, som kanske snart skulle bli ryckt i. In till läkaren igen. Han sa leende till mig att den var inte ur led och jag hann bli jättelättad, men sedan sa han "Den är TVÄR-AV". Vad!? Vad gör vi då? stammade jag. Ingenting, sa han, fortfarande leende. Du har lagt tillbaka den perfekt! Oj, kan jag få se röntgenbilden? undrade jag. Visst. På vägen dit sa han att han måste få fråga mig vad jag jobbade med och kunde jag inte tänka mig att omskola mig och jobba där istället? Nja, jag har ju redan en lång utbildning och är inte motiverad att sitta i skolbänken minst lika länge till, även om jag verkligen tycker medicin är jätteintressant och det var en av utbildningarna jag valde mellan. Tån låg hur som helst verkligen perfekt och jag var tvungen att säga att jag var mycket stolt.

Även om jag är ledsen för separationen, så är den huvudsakliga känslan att jag är fri - BEFRIAD. Jag behöver inte längre konstant gå omkring med ont i magen av rädsla för att Mannen ska få raseriutbrott. Jag har förnekat detta, både för mig själv och utåt. Men när jag fick reda på att de flesta barn till separerade bor med mamma var det som om en stor sten trillade från bröstet på mig och dunsade i marken och jag började våga tänka tanken separation. Jag vet vilken dag det var och jag vet exakt var någonstans i trädgården jag stod, när min syster uttalade orden i telefon (hon i Sverige och jag i Frankrike). Det är snart ett år sedan och vilket omvälvande år det har varit, men omvälvande på ett bra sätt.

Det senaste året, när vi haft det katastrofalt dåligt, har jag varit så ledsen att jag inte vetat varken ut eller in. I januari 2008 var jag helt ifrån mig och fick ångest, gick till läkare och fick tabletter mot det. Men jag tänkte, att det är ju inte klokt om jag ska behöva medicinera, för att klara av att leva ihop med Mannen. De här tabletterna är inte bra att ta alltför länge, så min läkare föreslog att jag skulle ta något antidepressivt. "Men jag har ju ingen depression", sa jag. "Nej, men om man har ångest en längre tid kan det utvecklas till en depression", sa läkaren. Det visste jag inte, men OK, han är läkare och jag får lita på det. Så här gör man inte i Sverige, men tydligen i Frankrike, medicinerar i förebyggande syfte. Jag tvekade, men så fick jag reda på att just det preparatet var mycket effektivt mot ångest och även mot PMS, så då bestämde jag mig för att testa. Jag började att ta dem precis vid ägglossnigen och vips! var PMSen som bortblåst, underbart! Och ångesten försvann. Men - jag fick ett enormt sug efter sött...... Så förutom att jag har tröstätit, för att vi haft det så dåligt, så har jag fått ett konslat sötsug, helt omöjligt att stå emot. Jaha, så då har jag gått upp tio kilo på ett år. Jag, som alltid har varit smal är nu överviktig. Innan jag blev gravid med Pojken låg mitt BMI på 20 och nu är det 27...... Från på gränsen till underviktig till överviktig. Jag känner inte igen mig själv. Jag har gått till ViktVäktarna, men jag har inte tillräckligt med motivation. Hur hittar man motivationen? Jag är ledsen för separationen, nervös över att Familjerätten ska få oss att ha barnen hälften-hälften (inte troligt, men en liiiiten risk finns ju alltid) och jag har inte fått tag på något jobb sedan vi kom från Frankrike. Och så den vanliga mamma-tröttheten, när man har småbarn och aldrig får sova en hel natt ostört. Jag tar i alla fall inte de där tabletterna längre, så jättesötsuget är borta, tack och lov.

Vi har separerat, Mannen och jag. Det har varit dåligt en längre tid och i november kände jag att nu går det helt enkelt inte längre. Han har själv pratat om skilsmässa i över ett år och ÄNDÅ kan han med att säga att jag har "kastat ut" honom. Om man har blivit utkastad tycker jag att man har blivit helt överrumplad och det har man inte blivit, om man själv har pratat om skilsmässa en längre tid. Jag tycker det är löjligt och dessutom respektlöst mot de, som verkligen blivit utkastade, som inte har anat någonting. Mannen valde också att flytta ut ur vårt gemensamma sovrum i okt-nov 2007 och hur mycket jag än bönade och bad och tjatade, så vägrade han att komma tillbaka till oss (hela familjen har alltid sovit i samma rum). Vid ett nattligt gräl i juni 2008 sa han att "Om vi separerar kommer barnen att bo halva tiden hos oss var. Det mår de inte bra av, men man kan inte få det på något annat sätt i Sverige idag." Jag svarade att "Nja, det är bara en minoritet som har det så." Han blev JÄTTEFÖRVÅNAD. Det kan jag förstå, för det blev jag själv, när jag fick höra det två månader tidigare. Det enda man hör talas om i samhället är att barn till separerade föräldrar bor hälften-hälften, men i realiteten är det bara en mindre del. Enligt Socialstyrelsen är det 21%, men enligt min systers Familjerättsadvokat är det så  få som 12%! I vilket fall som helst en klar minoritet. Han framhärdade ändå i att vi skulle ha hälften-hälften om vi separerade. Jag tycker det är oerhört tragiskt att man som pappa kan vilja ha ett boende man själv tror att barnen mår dåligt av, bara för att man är egoistisk och VILL HA barnen själv. Det är BARNENS bästa det handlar om vid en skilsmässa, men det fattade han inte.

Dagen efter flyttade han in i det gemensamma sovrummet igen. Slump? Tror inte det.....

Jag har velat ha eget företag i evigheters evighet, men jag har en massa olika ideer och de går inte in under samma typ av företag. Och så har jag känt mig osäker på hur det kommer att bära sig och bla, bla, bla... Nu igår kväll, trots att jag mår så dåligt, fick jag i alla fall en envishetskick, att NU bara SKA jag registrera ett företag. Eller - jag ansökte om namn hos Bolagsverket. Eftersom jag ska ha Enskild firma till att börja med behövs det egentligen inte, men jag var på Starta Eget-dag i december (jättebra och inspirerande!) och där var rådet att man gärna bör skydda sitt namn redan från början, så är man säker sedan, om man vill gå vidare till annan företagsform. Konstigt nog måste man betala innan man ens vet om namnet går igenom och går det inte igenom, så får man inte tillbaka pengarna, utan då måste man komma med nytt namnförslag... Jag ringde nyss och undrade om handläggningstid, för det kan ta lång tid sa de på Starta Eget-dagen, men SE, just nu var det ovanligt kort tid fick jag reda på, bara en  vecka! Jippiiiiii, vilken tur jag har!!!!!!!! Ska genast betala och sedan däcka i soffan.

Min mamma städade jättefint igår och jag bara sov och sov. Hon sa vid något tillfälle att hon köpt en kniv och en stekpanna till mig, men jag kraxade från sängen att jag ju redan har knivar och stekpannor, så det behövdes inte. Vill du inte ha dem, kan du lämna tillbaka dem, sa hon. OK, sa jag. Hon är så snäll och vill alltid ge presenter. Mina föräldrar vill passa på medan de ännu kan. Man vet aldrig när hälsa och pengar tryter. När hon gått upptäckte jag en Raadvad Sensei-kniv och en titanstekpanna! Jag vet inte hur Raadvad står sig i jämförelse med t.ex. Sabatier, Global, Anders Petter och Kobe, men jag har redan flera stycken och de har fungerat jättebra i många år. Tack!! Och titanstekpanna hade jag inte. Jag hade en för länge sedan, men det visade sig att det inte går att hetta upp olja i dem, det var ju synd på den pannan. Försäljaren bara pratade på om hur man kunde bränna mjölk i den och sedan bara rulla bort den, men inget om att het olja klistrar sig fast. :(

Idag var det så skönt att kunna gå ut i ett rent kök. Tack, tack, tack!!!

Oj, jag tittade mig just i spegeln. Jag blev lite rädd, faktiskt. Jag ser mer död än levande ut. Nästan så att jag vill ringa min mamma och be henne vaka över mig. Men det ska jag inte göra. Jag känner att jag KANSKE är en aaanings gnutta på bättringsvägen, kanske, men så här ILLA såg jag inte ut sist jag gick förbi en spegel. Läskigt. Känsla och utseende hänger inte ihop. Jag ska gå och lägga mig och imorgon morgon ta fler franska tabletter.

....jag är så sjuk, så sjuk. Vad hemskt detta är. Jag är alldeles skavig i halsen efter allt hostande. Tät i både halsen och näsan, så att jag knappt får luft. Hela kroppen gör ont. T.o.m. att ligga i sängen gör ont. Kan det vara influensa? Jag vill inte att det ska vara influensa... Vad lätt man blir utslagen. Orkar ingenting. Det är jättestökigt här hemma. Min mamma frågar mig ibland om hon får komma och hjälpa mig att städa, men jag brukar säga nej. Vill klara mig själv. Igår kände jag att jag nog behövde hjälp, det kändes för övermäktigt. Fast det är inte mycket att göra egentligen, men jag ORKAR inte. Det gör ont i varenda led när jag rör mig. Jag frågade och hon blev jätteglad! Så hon kommer i eftermiddag och rensar upp. Tack min kära mamma!! Så då kan jag kanske få lite energi av att se att det är fint igen. Min insats nu på morgonen var att plocka upp två dockor från golvet, ta på dem deras klänningar och sätta dem på en hylla. Det var vad jag orkade.

Nu har jag tagit franska mirakelpiller, som jag hoppas ska hjälpa lika bra, som när vi var där nere. De var helt enkelt fantastiska. Jag har fått dem flera gånger, men det var nog första gången jag läste bipacksedeln idag. Nästan så att jag inte vågade ta dem. Men det har ju gått bra tidigare. Nu är det bara att vänta på effekten. Uteblir den blir jag desperat ledsen. Jag HATAR att vara sjuk. Och barnen kommer hem ikväll och jag måste kunna ta hand om dem.

...och det är sååå synd om mig. Ont överallt - i hela kroppen, huvudet, halsen. Jättesnuvig och rosslig i halsen. Usch, det är inte roligt alls. Här har jag gått hela vintern och klarat mig från infektioner och så trillar jag dit i MARS! Snyft. Orkar ingenting, inte ens plocka disk ur diskmaskinen, så högarna växer på diskbänken och skåpen gapar tomma. Orkar knappt plocka fram tallrikar och sådant ur maskinen när jag/vi ska äta. Barnen slänger leksaker omkring sig och jag hinner inte rensa i samma takt. Igår kväll lade jag och Flickan oss redan kl 18.30 och somnade och sedan sov vi i 11 timmar! Det var skönt. Vaknade någon gång mitt i av att jag frös och fick lägga en extra filt på mig, men sedan somnade jag snabbt om.

När jag vaknade igår, fredag, hade jag ont överallt och även i ett band över ansiktet. Tänkte genast på bihåleinflammation. Skulle jag försöka få en läkartid? Nej, det kändes lite tidigt. Men idag är det lördag och då kan det vara lite svårare att få träffa en läkare. Jag bestämde mig för att inte ringa. Jag vill inte komma till läkare och få höra att jag kommit för tidigt och att de inte kan ge mig något. Det är ju helt bortkastat. I Frankrike, däremot, hade jag i det här läget tvärtom fått höra: Men varför kommer du först nu? Du borde kommit tidigare. Alla svenskar jag träffade där nere sa samma sak. De gick till läkare så tidigt att de skämdes, men fick höra att de kom för sent. I Sverige ska man ha hunnit bli riktigt ordentligt sjuk för att anses ha rätt att nyttja vården. Och ändå lär vi ha fler läkare per invånare i Sverige än i Frankrike, men det är något allvarligt administrativt problem i Sverige, som gör att en massa läkartid slarvas bort på annat.

Nu har jag inte skrivit på evigheter... Vi är tillbaka i Sverige sedan en tid och det är helt OK. Vi såg till att njuta maximalt av Frankrike ända till sista dagen och vi hade förberett oss på Sverige genom att lista det som är bra här och så började vi genast att ägna oss åt det. Pojken går i förskoleklass och trivdes till en början mycket, mycket bra och bad att få gå längre och längre dagar. Nu är han inte lika förtjust längre, men jag har sagt att jag hämtar honom när han vill, så att han kan känna en trygghet i det och förhoppningsvis vilja vara i skolan. Flickan har en helt underbar dagmamma, som jag vill att hon ska vara hos minst även nästa läsår.

Nu börjar vintern kännas en aning lång och jag längtar till Frankrike ibland. Pojken var ordentligt trött på vintern häromdagen - han minns inte hur det var att bo i Sverige. Förra hela vintern i Sverige var han bara två år. Fransk december (där vi bodde) kändes som svensk oktober (där vi bor nu) och fransk januari kändes som svensk mars, vilket ju betyder att man slipper känslan av november, december, januari och februari och det gör jag gärna ;)

I höstas, när vi skulle betala hela årets skatt (2006), fungerade inte internet-betalningen av någon anledning (och det märktes inte när betalningen gjordes, det verkade gå igenom) och vi fick en påbackning med 10 procent. Inte kul. Jag upptäckte det när jag kollade bankkontoutdraget, så jag kunde förekomma Skattemyndigheten och se till att springa och betala skatten och verkligen visa min goda vilja. Jag blev instruerad att vänta tills vi fick ett påminnelsebrev och sedan skulle jag skriva ett brev och förklara varför vi inte betalat skatten i tid och det gjorde jag.

Sedan hördes ingenting. Försökte ringa dem, men de hade uppenbarligen fullt upp, för det gick inte att komma fram. Vad betydde tystnaden? Betydde det att vår förklaring hade godtagits och vi skulle slippa betala, eller betydde det att vi plötsligt en dag skulle stå med ett nytt brev i handen och krävas på ett ännu större belopp? Fransmännen vi pratade med sa: "No news are good news" - hör ni inget är det antagligen lugnt. Har ni inte hört något innan nästa gång ni ska betala behöver ni antagligen inte betala. Hua. Ska man gå med hjärtat i halsgropen till nästa höst?

Så kom det häromdagen ett brev från Skattemyndigheten. Jag slet upp det och letade febrilt efter information. Jag hittade ett belopp som var mer än TRE gånger högre än det innan, vilket alltså betydde en tredjedel av den totala skatten. Roligare kan man ju ha än att betala fyra månaders skatt igen. Jag blev alldeles kall och svor nog några sorgsna eder, för Pojken gick och svor senare på eftermiddagen, *host host*. Nåja, jag gör det i alla fall inte var och varannan dag, för han brukar inte svära. Ringde till Skattemyndigheten, hamnade i kö, men var fast besluten att hänga kvar tills jag fick tag på rätt person. När jag hade presenterat mig kom hon ihåg mig (det har sina fördelar att bo i en liten kommun) och sa att vårt brev hade godtagits och att förseningsavgiften var avskriven. Åhhhh, vad lättad jag blev!!! Men vad var det då för brev som hade kommit? Jo, istället för att betala allt på en gång gör tydligen många så att de betalar en tredjedel i februari och de andra två tredjedelarna vid andra tillfällen. Så detta var en del av skatten för år 2007!! Åhå.

Vårt kontrakt är upplagt så att vi får nettolönen och i september ett stort belopp för att betala skatten med, så vi får inga pengar från företaget nu, men vi kommer ändå att betala och sedan försöka få pengar. Om inte annat får vi dem ju i september och vi har tack och lov beloppet tillgängligt. Jag ville inte ta upp damens tid för att hon skulle förklara hela systemet för mig och varför de hade valt att lägga upp vår skatt på detta vis - jag fick reda på det mest nödvändiga och framförallt att vi slipper extraskatten. "Man måste vara snäll för att få bra behandling", som en fransk vän uttryckte sig. Visa sin goda vilja, inte reta den som har makten att påverka ens situation, smöra, om man vill uttrycka sig så. Jag föredrar att vara "snäll", men absolut ärlig hela tiden, jag tror det fungerar bäst och jag mår bäst. Och tänker man efter, så är det faktiskt så i Sverige också, men inte riktigt lika utpräglat. Råkar man på en person som inte vill hjälpa en, så får man ingen hjälp, men man har större möjlighet att överklaga i Sverige än här.

Slutet gott, allting gott i denna historia.

Pappaledigheten i Frankrike förlängdes till det dubbla häromåret. Från en vecka till två. Den kan oftast inte tas ut i samband med barnets födelse, för man ska ansöka om den lång tid i förväg och man har rättighet att ta ut den under barnets fyra första månader - om det passar med arbetsplatsen. Det blir rätt många som inte tar ut den alls. Och även om den tas ut blir det alltså ofta inte förrän när bebisen är lite större än nyfödd. Jag vet inte hur de nyblivna mammorna klarar sig hemma, för jag hade definitivt behov av Mannen och hade tur att han kunde ta ut en hel månad.

När vi berättar att två månader är vikta enbart för pappan i Sverige bara stirrar de på en och reaktionen är ofta faktiskt: Varför då? Till vilken nytta? Barnen är kvinnans ansvar här, även om hon jobbar. Hon får ordna dagmamma, eller hennes egen mamma sköter barnbarnen. Visst är många pappor engagerade i sina barn och lämnar och hämtar på skolan, men lång ledighet när barnen är små ses som rätt onödigt. Även om jämställdheten har lååångt kvar i Sverige, så är vi mycket längre fram än här.

Överhuvudtaget lär sig barnen att klara sig själva mycket tidigare här än i Sverige. Eller jag kanske ska säga härdas? Sova i eget rum (frågan ALLA i omgivningen ställer i slutet av graviditeten är: "Är rummet färdigt?"), sitta stilla fastspänd i vagnen (det är praktiskt och bra för den vuxna), väldigt många (de flesta, tror jag faktiskt) lämnas till dagmamma, när de är 2 1/2 månad "gamla", det finns t.o.m. dagis för så små och upp till tre år, när de börjar skolan. Men personalen föredrar att inte få in så små, för de blir nervösa att det ska hända något, när de är så jättesmå. Det finns en ung mamma på skolan och hon tar också emot dagbarn. Hon bär sitt minsta dagbarn i sjal. Vilken pärla! Vilken tur föräldrarna haft att hitta henne! Han sitter där lugn och trygg. Barnen måste också lära sig att förlora vänner, eftersom de får byta klass hela tiden. Så totalt olika mot Sverige, där man strävar efter att hålla samman barnen från dagis upp till gymnasiet.

Jag var på besök i Pojkens klass och pratade lite om Sverige (på vårt initiativ) och fick då sitta med på dagens introduktion, när de pratar om hur många barn som är närvarande, vilken veckodag det är etc. Ett barn väljs ut och får räkna och skriva (vid fyra års ålder). Skriver han eller hon fel lär sig övriga att sitta och fnissa!!! Inte en antydan hos fröken att stoppa detta, utan snarare lite uppmuntrande. Pratade med Mannen om detta och vi har båda i flera andra sammanhang reagerat starkt på att man skämtar mycket på andras bekostnad. För att överleva måste man ju hitta någon taktik för att hävda eller härda sig och så får man ett samhälle av vuxna individualister, som gör precis som de vill och hittar på sina egna regler och kör stenhårt med dem tills de stöter på någon som står högre i rang.

Det är både sorgligt och intressant, men det tar mycket energi och jag är glad att vi är snällare mot varandra i Sverige. Där kan jag iofs bli hjärtligt trött på att man inte riktigt FÅR ta för sig.

...satt man häromdagen i fransk TV och diskuterade om en pojke kan bli homosexuell av att hjälpa till hemma med att:

Laga mat
Diska
Dammsuga
Sköta bebis

Nu kom de fram till att det kan han inte bli, men att alls komma på tanken att diskutera saken är ju helt otroligt, tycker jag. Det skulle inte ske i Sverige. Detta illustrerar också tydligt att hem och barn är kvinnogöra.

När jag var i vecka 7 av den andra graviditeten (förra hösten) mådde jag så illa, att jag varken kunde äta eller sova. Till slut, en tidig morgon, efter en natt när hela familjen varit uppe mer eller mindre hela natten, kom det hem en snäll läkare och gav mig en underbar medicin, som tog bort illamåendet. Bara för akutbehov i några dagar, men det hjälpte mig att komma någorlunda på fötter. Sedan fick jag en annan, som var mycket mindre effektiv, men som ändå gjorde att jag klarade av att fungera i vardagen.

När hon kom in sa hon att hon fått uppfattningen att hon skulle till en kvinna, som var i sjunde MÅNADEN. Åååhhhh, om det ändå hade varit så väl, tyckte jag ynkligt. Sjunde månaden kändes eeevigheter bort.

Efter ytterligare sega månader av illa-illamående och stor nervositet med undersökningar för att kolla om bebisen var frisk (det är hon, men det såg illa ut), så var jag plötsligt i sjunde månaden!

Och nu är det vår Flicka, som själv hunnit bli hela sju månader!

Jag reste till Sverige med båda barnen. Ensam.

Mannen skulle jobba några dagar till och kom senare.

Jag hade förberett mig noggrant, praktiskt och mentalt. Flickan i bärsjal på min mage, rymlig ryggsäck, för att få plats med mat och fika för Flickan under flygresan, blöjor, ombyte etc och för att kunna stoppa ner oförutsedda tillskott. Båda händerna fria, för att kunna hjälpa Pojken och för att kunna ta av och på våra ytterkläder. Vi kom dit i tillräckligt god tid för att kunna checka in barnvagnen och att gå på toa. Det fanns ingenstans att lägga Flickan, så det blev en ny upplevelse att stå upp och kissa och att samtidigt ha 7 kilo hängande på framsidan och dessutom inte se vart jag siktade ;-) Det gick hur som helst bra.

När detta var gjort hörde jag att planet antagligen skulle bli försenat och någonting om en halvtimme. Kände svetten bryta fram - skulle vi bli en halvtimme försenade?? Hörde mig för hos personalen. Nej, om en halvtimme skulle vi få reda på HUR försenat planet skulle bli. Två och en halv timme visade det sig.....

Bara att bita ihop. Gav Flickan fika, köpte dito till mig och Pojken. Flickan bajsade. Det fanns vad jag kunde se inget skötrum i vänthallen, så OK, det var bara att dra fram alla attiraljer och hitta en ledig stol och se lagom oberörd ut. Iväg till toan, för att slänga blöja, någon måtta får det vara på vad jag kan med att göra, ville inte bara dumpa den i en papperskorg, så på med väska, jacka och allt och ner med Flickan i sjalen.

Jag fick prata med personalen om att jag behövde mera mat til Flickan ur min resväska, för jag hade minimalt med mig i handbagaget, pga säkerhetsföreskrifterna. Jag reste med fyra kollin och som tur var visste jag exakt var barnmatsburkarna låg och fick beskriva väskan noggrant. Satte mig ner och väntade på en som skulle ta mig till väskan. Flickan somnade. Bra. Men då blev Pojken kissnödig igen. Jag kunde inte gå därifrån, eftersom någon skulle hämta mig. Jag hade hört några andra prata svenska och sa till Pojken att han skulle välja någon, som såg snäll ut och hämta honom, så jag kunde be om hjälp med toagåendet. Men Pojken var för blyg för att fråga, så det blev inget och han blev mer och mer nödig och jag mer och mer stressad och såg våta kalsonger och byxor framför mig och inget ombyte hade jag. En femåring kissar ju vanligtvis inte ner sig när det finns toaletter överallt. Men jag hade inte räknat med att jag själv inte skulle kunna ta mig dit... Då äntligen kom de och sa att jag fick gå med och öppna min väska. Det gick snabbt och då kom det några stress-lättnadstårar från Pojken. Kort efter fick vi gå ombord. Rusade till toa direkt. Puh. Stackars liten, vad vi vuxna hittar på tokigheter.

På planet var det lite trångt med bebis i knäet och att äta och mata, men det gick i omgångar. Sedan både kräktes och bajsade (igen) Flickan, så det blev till att ta ett djupt andetag och byta i flygplansstolen. På vägen ner gjorde det så ont i Pojkens öron att han grät och han ville först inte ta nässpray, men när han till slut gjorde det blev han på gott humör och förundrad över hur snabbt det onda gick bort.

Min Pojke är så duktig och tålmodig och går att prata och resonera med, tack och lov. Många medaljer till honom! Han är så otroligt fin och snäll. Jag hade väl knappast gett mig på att ens försöka resa själv om han varit en vilde, men flera timmars försening kan sänka även den snällaste. Åh, han är så fin. Och Flickan är en lugn och nöjd bebis.

Inte så glamouröst att vara mamma, men äventyrligt nog kan det allt vara!

Jag måste göra en paus, hinner inte skriva det jag vill, bättre då att lägga detta på hyllan ett tag. Om jag kan låta bli... ;-)