ratatouille

Jag har ett enormt sug efter att läsa. Förra året läste jag en jättebra bok som heter "Murder most royal" av Jean Plaidy och som handlar om den gräslige kungen Henry VIII av England. Boken är alltså jättebra, men så hemsk, så fast att jag inte kunde lägga den ifrån mig, gjorde den mig samtidigt mer och mer deppig. Jag avslutade de 450 sidorna och bestämde mig för att bara läsa helt igenom positiva böcker ett tag. Där är jag fortfarande. Det är självklart så att Det Värsta har gjort mig onödigt skör, så jag tål nästan ingenting numera.

Det är i alla fall inte helt lätt att hitta det som just nu populärt kallas "feel-good-bok i ordets rätta bemärkelse" har jag märkt. Men jag tycker mycket om Alexander McCall Smiths böcker om Mma Ramotswe. Arto Paasilinna är också en trogen vän. Mustiga böcker som njuts en i taget med paus emellan.

Jag har en sak jag skulle behöva skriva om. Men varje gång jag nämner det är det alltid någon som säger eller skriver att sådär får jag inte tycka och det är faktiskt inte sant det jag säger att jag har varit med om......  Hur kan hon veta det (det är nämligen alltid en hon)? Bara för att man själv inte har varit med om en viss sak, så betyder det inte att det inte finns. Samtidigt är det sorgligt många som faktiskt berättar att de varit med om exakt samma sak och att de också blivit tystade.

Den terapeut jag var tvungen att gå till under lång tid kallade det för Det Värsta och det är det utan tvekan. Det finns inget som under hela mitt liv ens kommer i närheten. Jag litade på dem, men det var inte bra att göra... 

Har varit ute i trägården hela familjen och grejat idag. Härligt väder. Lite svalt, bara ca 10 plusgrader ;-) Jag flyttade en kompost och passade på att sålla ut den jättefina jorden som våra maskar har gjort. Fascinerande. Man slänger en massa ogräs i en hög, väntar några månader och så har man jord!

Men hjälp, vad ont i ryggen jag fick! Jag gick omkring och stönade och tyckte synd om mig själv i flera timmar efteråt. Hemskt. Fick flashbacks tillbaka till hur ont jag hade av foglossningen när jag var gravid... Jag vill inte bli gravid igen. Eller: jag vill inte bli sugen på att bli gravid igen. Hur ska jag hindra mig själv från det?? Bara jag har fått sova liiite, liiite mer än vanligt (jag är inte på något som helst vis utsövd, hehe....), så börjar jag tänka på ny bebis. Knäppt. Jag vet att suget kommer att dyka upp och jag håller redan nu på att försöka tänka ut strategier för att inte ge mig in i det igen.

Men man kan ju inte minnas hur det kändes att vara gravid - det är väl naturens sätt att se till att det blir fler bebisar. Fast när jag fortfarande var gravid var jag faktiskt sugen på att bli det igen. Vad konstig man kan vara. Förutom foglossningen mådde jag otroligt toppen på slutet.

Det var ingen jättesucce med Flickans smakportioner i början (förutom potatis ;-) ), så vi sa, att vi ligger lågt med det ett tag. Idag tänkte jag att, asch, jag testar med lite päron- och mandarinpure. Efter första skeden grimaserade hon, så jag trodde att hon inte tyckte om det, men sedan blev det fart på henne! Högg tag i skeden och fort in i munnen!! Protesterade högljutt om jag gjorde en paus. Satt och sög på haklappen för att få i sig det hon spillt, jättesöt :-) Nu har hon slocknat, helt utmattad.

Man är inte särskilt snäll mot barn i Frankrike.

Får man slå barn? Nej, självklart inte!!
Får man ge smisk? Ja, det är klart! Men det är ju inte att slå. Och det är ju inte illa menat. Och det förstår barnet som blir slag... nej, förlåt, jag menar smiskat??

Och de börjar i skolan när de är tre år, plus minus ett halvår. Det finns alltså 2 1/2-åringar i skolan. Och det är verkligen skola. De sitter stilla på en bänk och lyssnar på fröken som undervisar om bokstäver, siffror och så vidare. En del med tummen i mun och allmänt förvånad uppsyn. En fröken på trettio tre-åringar. Visst har de rast och visst får de t.ex. rita. Men allt är helt styrt.

Och varje år blandar de om klasserna, även för de små. De ska vänja sig vid förändringar. Så då blir det många ledsna små barn, som inte längre får gå tillsammans med den eller den kompisen. "Det är ju rena djungeln därute, så de måste vänja sig tidigt". Men med den inställningen och barnhanteringen cementerar man ett samhälle fullt av individualister med vassa armbågar.

...och så mycket jag vill skriva...

Som om det inte var nog med strulet igår, så uppdagades det idag att vår skattebetalning inte hade kommit in till skattemyndigheten. Här drar inte arbetsgivaren skatten varje månad, som i Sverige, utan varje anställd förväntas lägga undan pengar varje månad och sedan betala hela årets(!) skatt på en gång! Det vill till att man räknar rätt och att man inte blir sugen på att använda mer än man har råd till.

Jag såg till att betala i god tid och de vill gärna att man betalar via Internet. Det verkade ju smidigt. Fast det var det inte riktigt i alla fall. Man var tvungen att komplettera med några papper med underskrift och bankuppgifter och skicka till...... banken ;-) så det gjorde jag. E-legitimation? Nej, nej. Annars är betalningssystemet här även i övrigt väldigt gammalmodigt. Ofta betalar man t.ex. med check. Man skickar en check i ett kuvert till det företag man fått räkning från. Det är bara att hålla tummarna att den inte försnillas på vägen... Eller så går man med checken till företaget ifråga och lämnar över den personligen :-) Eller så betalar man via Internet, genom att gå in på företagets (t.ex. telefonbolaget, gasbolaget...) hemsida och lämna sitt kortnummer! Här blir det lätt många gånger per månad. Så sker det mycket kortbedrägerier också. Men då kan man ta en speciell försäkring mot det!! Ja, vad braaa!!! Vore det inte bättre att ordna det så som vi har det i Sverige, att man bara går in på ett ställe, banken, och betalar med dosan, inte blanda in betalkortet? En kompis blev av med 8.000 euro för att någon shoppat loss långt borta i Asien. För henne var det enkelt att bevisa att det inte var hon, för hon låg hemma i soffan och var höggravid :-D

Skatten, alltså. Jag ringde Mannen och var helt gråtfärdig, när jag upptäckte missen, för man får en straffavgift, som vi inte visste riktigt hur hög den var, 50%? 100%? Jag såg framför mig våra besparingar ryka alla världens väg :-(  Jag ringde sedan till skattemyndigheten och förklarade läget och hon var väldigt gullig. Det var ju skönt i alla fall... Gick till vårt lokalkontor med båda barnen. Det var ju just detta jag skulle slippa med Internetbetalning..... Det visade sig att det bara var checkbetalning som gällde där, absolut inte betalkort, så det blev inget med det, för det kom jag på när jag kommit en bit hemifrån, att kanske kunde det vara bra att ha med checkhäftet. Men jag var glad att ha kommit utanför dörren med båda och ville inte vända om. Nu kommer jag på måndag att gå med checken personligen till skattekontoret, vill inte lita till posten. Jag ska se till att få ett ordentligt kvitto på detta och sedan när vi får begäran om att betala straffavgiften, den var på 10% visade det sig, puuh, så ska jag gå tillbaka till skattekontoret med ett fint formulerat brev och sedan hålla tummarna att de godtar min förklaring. Jag har sparat vissa dokument från betalningen i digital form, men inte alla, så jag hoppas att det jag har räcker.

Det är så mycket som tar sådan enorm tid att fixa här, så det krävs nästan att en person är hemma och sköter det.

Igår ringde Mannen från jobbet och sa att det kommit fortkörningsböter till oss. Det kommer till företaget eftersom vi har tjänstebil. Vi hade fastnat i en fartkamera. I mars. Det är bara det att i mars fick vi böter, som jag gick och betalade. Vi misstänkte direkt att det var samma böter som nu kommit upp igen. Och det var det. När jag betalade dem bad jag att få en datumstämpel och kvittot påklistrat på kopian på böterna, så att jag hade bevis direkt på att jag betalat, för det är mycket här som "råkar" försvinna, för att folk inte gör sina arbetsuppgifter. För att de inte vet hur man gör rätt och vägrar fråga, eller helt enkelt för att de inte har lust. Ja, faktiskt. Även på stora företag. Och det passerar.

Personen som tog emot betalningen tyckte att jag inte behövde bekymra mig, självklart skulle betalningen gå fram, men ja, ja, om jag absolut måste envisas, så kunde jag väl få en stämpel som bevis då... Det var en himla tur det, nu när någon har klantat sig. Det kommer att bli mycket lättare för oss, när vi har originalhandlingar från stället jag betalade på, än om det "bara" hade varit ett kontoutdrag från banken. Mannens kollegor var inte ett dugg förvånade över att det strulade med betalningen.

Puh... detta är en flera månader lång följetong. Vi hyr huset vi bor i. Det finns många hus att hyra i F-rike, för det är väldigt förmånligt att äga och hyra ut. Det byggs också många hus, som det redan är bestämt ska hyras ut. Där slarvas det ofta med kvaliteten. Mycket byggfusk. Vårt hus är nästan hundra år gammalt, så det är inte byggt som uthyrningshus, men nuvarande ägare är jättesnåla och struntar i att underhålla det.

Det visade sig innan sommaren att vi hade mögel på två ställen i sovrummet, som dels kom från duschen på andra sidan väggen, dels från utsidan, för hängrännorna fungerar inte, så när det regnar sprutar det vatten på fasaden och rinner in på ett ställe där betongen är sprucken. Golvet är redan omlagt i det hörnet och även det "nya" har hunnit ruttna, så det är ett mycket gammalt problem. Ägarna sa åt oss att tvätta väggarna med klor och måla över!!! För duschens del har vi haft två rörmokare och en "expert" här och alla har konstaterat att rören i duschen läcker, inne i väggen. Dessa personer har vårt försäkringsbolag skickat. Häromdagen var det husägarens tur att skicka någon. Att de inte accepterar vad de andra tre kommit fram till är anmärkningsvärt, men OK då. För att reparera skadorna behövs rörmokare och murare.

Så då kom det en........  målare.........? För att bedöma vattenskadorna??? Nej, för att måla/tapetsera om. Det är nämligen så att rörproblem ska husägaren stå för, medan vi som hyresgäster ska stå för ommålning. Eller respektive försäkringsbolag. De vill alltså skicka över pengafrågan på oss. Målaren härsknade till när han insåg vad det handlade om. Han ville inte tapetsera över en vattenskada, för hans jobb kommer ju att bli förstört ganska snart. Han ringde ägaren, som sa, att de kände till sedan flera år att det läcker inne i väggen!!!! Vad??? HUR seriös är man då med sitt husägande? Man låter medvetet huset bli förstört!

De skulle ha möte häromdagen och sedan ringa oss. Har de gjort det? Nej. När jag har ringt om detta, i många veckor, så är det en ny assistent som svarar och alla andra råkar tyvärr vara ute. Varenda gång. Nej, jag tror inte på det längre.Huset brukar vara uthyrt 1-2 år i taget, så de försöker förhala reparationer tills hyresgästerna flyttar, så att de slipper göra något. Vi kommer bo längre än så i F-rike och då kanske i det här huset. Det är för länge för att de ska kunna förhala de nödvändiga reparationerna. Jobbigt är det.

Frågan är: Ska vi flytta? Risken finns att vi hamnar i ett nytt hus med problem, eftersom vi ska hyra det.

Jaha, hur kul låter det? ;-) Detta är ingen glamourblogg, helt klart :-D Men klimatet gör att allt växer så det knakar och det är så härligt!! Grönsaker och frukt mognar långsammare än i Sverige, men säsongen är enormt mycket längre. Så idag har jag plockat gurka och gjort smörgåsgurka, som vi ska mumsa på i vinter. Har lagt in i ett par månader och har hunnit provsmaka och det blir GOTT!! Proppfullt i kylen, håller på och testar om det går att förvara i källaren. Det är ju inte lika svalt där, synd om det bli förstört.

Nu måste jag sova. Kommer ju att bli väckt av Flickan när som helst inatt och har väldigt svårt att somna om efteråt :-(

Ja, så var det dags för Flickan att få testa något annat än potatis. BANAN!! Vi trodde att hon skulle bli vild av glädje av detta söta, men det var bara OK. Potatis var bättre. Så förvånande. Brås på pappa, kanske, för både jag och Pojken är riktiga godismonster.

Ballongtävlingen var uppskattad av Pojken! Det var fest när vi kom till skolan. MASSOR av folk på gården, glam och stoj, ballonger i alla barns händer. Kakor till alla som ville. Oh, vad det äts kakor och bakelser i detta land! Hur kan de hålla sig så smala? Fast de äter inte lika mycket godis som svenskar, så det kanske jämnar ut sig.

Ja, ja. På kortet som hörde till de dyrt inköpta ballongerna fanns det plats för frimärke. Vem är det tänkt ska sätta dit frimärke? tänkte jag. Med tanke på ballongpriset, så hade det inte gjort varken till eller ifrån med ett frimärke för oss, men förra året var det ballonger som hamnade ända inne i Schweiz och vad hjälper det då med ett franskt märke? Men man kan väl inte förvänta sig att upphittaren frankerar? Hm. Utan att ha löst detta traskade vi iväg till skolan med biljetterna hårt i Pojkens hand. Väl där såg jag frimärken överallt... ajdå. Miss av mamma. Just när jag beredde mig på att gå hem och hämta började det tjoas ännu mer och ballonger började släppas upp, så jag gjorde ett snabbt överslag: Det var flera hundra ballonger och förra året var det ca 15 som kom tillbaka, liten sannolikhet, alltså. Är det då viktigt med ett frankerat kort, eller är det viktigare att vara med tillsammans med alla andra och låta ballongerna gå till väders? Jag antog att det var viktigare att vara med. Han var jättenöjd.

Men jag berättade inte för honom om frimärkena. Det håller jag och Mannen för oss själva. ;-)

Idag ska det vara ballongtävling på skolan.Concours. Man har concours hela tiden, inom allt, i Frankrike. Tävla, tävla. Söka jobb? Concours. Bygga sandslott? Concours. Fast det är nog inte alltid riktigt så allvarligt som det svenska ordet tävling, det handlar nog i vissa fall mer om att jämföra. Fast visst är det konkurrens här, från späd ålder. Det finns ju så mycket folk, så man har liksom råd att tappa bort många på vägen.

Pojken tycker i alla fall att detta med ballongerna ska bli jätteroligt. Vi har köpt biljetter, där vi skriver vårt namn och så får vi gasfyllda ballonger, som han släpper upp samtidigt som alla andra. Så småningom trillar de ju ner och om lappen hittas av någon och denna någon är snäll och postar lappen, så den kommer tillbaka till skolan, så vinner barnet som släppte ballongen ett pris!

Hur börjar man? Hur börjar man? Detta har jag frågat mig i ett par dagar nu. Så kom jag fram till:

Jag börjar mitt i.

Så får det bli, så får jag göra tillbakablickar när det kommer av sig själv.

Idag på morgonen lämnade jag Pojken i skolan och gick vidare med Flickan för att göra lite inköp i byn. Vi var på Pharmacie och på vårt favoritboulangerie. I alla fall när det gäller att handla baguette. Fransmän är tydligen kända för att alltid försöka välja det bästa av det som bjuds. Inte vet jag, men på ett bageri har jag hittat ett väldigt gott grovbröd. Ja, då går jag dit. På ett annat nämnda baguette. Eller banette, handgjord baguette, som är lite tillspetsad i ändarna (men på ett annat bageri kan den kallas något annat, här har jag något mer att lära mig, varför det är så...). Där är de dessutom extra trevliga, så det är alltid angenämt att gå dit. På ett tredje handlar jag något annat. Det har kommit av sig själv. När nästa bageri ligger tvärs över gatan, varför då inte se till att få tag på något man njuter extra av? En slaktare har extra god choucroute (kokt surkål och kött och korvar, ofta rökt, kokt med kålen). Underbart gott! Vintersäsongsmat.

Hursomhelst, det var också marknad. När jag klev in bland all frukt, grönsaker, blommor i fina färger och med goda dofter skrattade Flickan högt av glädje!! Det var så härligt att höra! Jag insåg att det var första gången hon faktiskt kunde se utåt, för tidigare har jag haft henne i vagn eller sjal inåtvänd. Sedan två veckor har hon sagt ifrån att hon vill vara vänd utåt. OK, mamma lyder :) Hon är fyra månader och har just fått smaka potatis för första gången. Det var populärt. Hon riktigt kastade sig fram för att ta skeden i munnen. :D