ratatouille

Eftersom Mannen och jag inte är gifta, så får vi inte automatiskt gemensam vårdnad, oavsett i vilket land vi befinner oss. När Pojken föddes gick vi iväg och fick detta ordnat. Inget konstigt med det, de flesta äldstabarn har tydligen ogifta föräldrar i Sverige. Vi gjorde samma sak nu när Flickan föddes, fast vi kunde ju inte GÅ iväg till ett ställe i Sverige, utan skickade efter papper (i Frankrike har vi gemensam vårdnad) och så skrev vi under båda två. Så kom det tillbaka:

"BESLUT
Folkbokföringsärende
Skatteverket beslutar att avslå er anmälan om gemensam vårdnad för ovanstående barn"

Eftersom vi skulle vara borta från Sverige i mer än ett år var vi tvungna att emigrera, inte längre vara folkbokförda i Sverige. Vi är självklart fortfarande svenska medborgare och kontraktet är tidsbegränsat, så vi vet att vi kommer att flytta tillbaka. Vi har t.o.m. redan ett datum. Men man kan alltså inte få gemensam vårdnad, eftersom barnet måste vara folkbokfört.

Lustigt nog, när jag tar ut ett personbevis på mig, så finns hon med. Så JAG har vårdnad om henne i svenska Skatteverkets ögon :-D men jag får inte säga vem pappan är, pappan godkänns inte. Mycket konstigt.

Man ska helt klart vara gift om man har barn. Vi skulle gjort det för flera år sedan, men det hände något som förhindrade det, när vi hade bestämt oss för att hålla bröllop. Vi tyckte sedan det var oromantiskt att gifta oss bara för att vi skulle flytta. Men så mycket strul som det visat sig innebära, så borde vi ha gjort det. ;-)

För många år sedan bodde jag ett tag i en stad i närheten av där vi bor nu. Jag träffade en familj, som jag sedan tappade kontakten med. Av en otrolig slump träffade jag på mamman (nu mormor och farmor) i familjen i somras, kort innan Flickan föddes. Jag kände inte igen henne och hon inte mig, utan det var för att hon gav mig sitt namn, som jag insåg att det måste vara den familjen jag hade träffat. Vi tyckte båda att det var otroligt och roligt och vi pratade en lång stund.

Även om hon tyckte det var roligt att träffas och var lika förundrad som jag över denna slump, så berättade hon att hon var en ledsen mormor. Hennes dotter, som väntade sitt femte barn (med bf nu i november) hade för några år sedan förlorat ett barn, som bara var drygt ett år gammalt. Han var frisk, men blev plötsligt lite hängig och dog inom några timmar... Läkarna hittade ingen orsak.

Kort efteråt dog ett barn till, en flicka, på samma vis, drygt ett år gammal. När hon obducerades såg de att hjärtat var förstört, fibröst tror jag hon (mormodern) sa. Vilken mardröm.

Jag har tänkt mycket på dem under sommaren och hösten och velat höra av mig, men orken har inte funnits med liten bebis. Jag har tänkt på den oro de måste känna inför det nya lilla barnet, om de kommer att få behålla det. Så stötte jag på mormodern i en affär för någon vecka sedan. Hon stod och pratade med en person, men jag var glad att se henne, så jag hälsade. Knappt någon reaktion, så jag undrade försiktigt om hon kanske inte kände igen mig. Jovisst gjorde hon det, sa hon och jag drog mig undan lite, för att se om hon ville komma och prata med mig senare. De sa hejdå och hon kom fram till mig. Hon sa att hon tänkt mycket på mig, men att det hade varit mycket som hänt dem och hon hade inte orkat. Hon sa, att de förlorat en till i september... Jag blev förvirrad och tänkte att dottern fått missfall i sjunde månaden, men igen var det en dotter på drygt ett år... Eftersom två av hennes tre äldre syskon dött och att läkarna visste att åtminstone den enas hjärta var förstört, så hade hon blivit ordentligt undersökt regelbundet och sista kollen av hjärtat gjordes två månader innan hon dog och det såg helt friskt ut. Trots det hann hjärtat förstöras på den korta tiden, för när hon obducerades var det samma orsak.

Nya lilla bebisen var tio dagar gammal när jag träffade mormodern och grundligt undersökt på fyra sjukhus redan. Jag håller tummarna för dem. Hur orkar och vågar man försöka sig på en femte graviditet, när två barn dött?

Jag sa att jag var så ledsen, så ledsen för deras skull och kände med dem, men visste inte vad mer jag kunde säga... Jag tog mig hem med gråten i halsen och försökte ringa Mannen, men han var inte på plats. Ringde mina föräldrar och ville prata med min mamma, men hon var ute, sa min pappa. Ringde min mamma och vid det laget grät jag, så jag började med att snyfta: "Det har inte hänt något, det har inte hänt något", för ringer ens dotter och gråter det första hon gör, så måste man ju bli orolig. "Men varför gråter du då? undrade hon såklart. Jag berättade och det lättade lite.

Alla har sina bördor. Jag skulle väldigt gärna vara utan en del erfarenheter, men detta är jag glad att jag sluppit. Stackars familj.

Tänkte skriva lite mer om franskt BB. Jag var på ett vanligt, allmänt sjukhus, men det finns privata kliniker också.

Så mycket folk som kom för att hjälpa till med olika saker att jag till slut NÄSTAN kände att jag behövde lite paus. En massa olika yrkeskategorier. Jag hade eget rum, med air condition. Första dygnet kollade de mig varannan timme (antagligen för att jag blivit snittad), smög in så fint och diskret på natten, mätte blodtryck och tog temp, tvättade mig i sängen. Jag fick ju inte äta första dygnet och hade självklart dropp, som i Sverige, men jag fick även smärtlindrande i droppform. Jag har en släkting, som snittades, i Sverige, strax efter mig, som istället fick starka värktabletter på fastande mage! Brukar det gå till så? Det verkar ju helgalet.

Följande dagar bytte de Flickans blöja och klädde henne, skötte naveln, hämtade henne och gick iväg och badade henne, städade rummet och badrummet och tog ut soporna varje dag. Bäddade eller bytte lakan, kom med kläder och bindor till mig. Flickan fick vara i barnrummet på natten om jag ville (finns väl fortfarande i Sverige, tror jag, men med Pojken nändes jag inte lämna honom). Varje dag kom det en person med en liten handdator och tog upp beställning på vad jag ville ha till lunch och middag nästa dag. Förrätt, huvudrätt, ost, dessert. Flera val på varje. Och sedan menyn utskriven och lagd på brickan. Olika frukostval likaså. De kom in med maten och dukade sedan av. Så fort jag ringde på klockan kom de instörtande, noll väntetid. En telefon, om det gällde bebisen och en klocka, om det gällde mig. Det kom en sjukgymnast till mitt rum, plus att det var en informationsstund med sjukgymnast, med lätt bäckenbottenträning för flera mammor samtidigt. Efteråt får man gå tio gånger hos en barnmorska och träna bäckenbotten (ALLA får alltså detta), men det har jag inte hunnit, men jag har receptet hängande på anslagstavlan... Jag blev så förvånad när jag fick det, så läkaren undrade hur det är i Sverige. Tja, hehe... man får lite information om hur man kniper och sedan kollas det på efterkontrollen om man har lyckats.

Om man haft stödstrumpor på BB får man behålla dem (f.ö. får man två par till halva priset under graviditeten), man får med sig påbörjade blöjpaket och paket med tvättlappar.

Har jag glömt något, tro? Säkerligen, men det får räcka för tillfället.

Ja, hur var det nu igen? Sverige - landet med världens bästa vård?

Flickan har fått en tandborste! Mjuka bebisborst och ett gummiskaft, som gnisslar gott mot tandköttet...

Pojken är född i Sverige. Flickan är född i Frankrike. Vilken skillnad. Tar BB som ett exempel. Lokala avvikelser kan säkert förekomma, men i stort är det SKILLNAD!

I Sverige har man som mål att mamma och barn lämnar BB efter 48 timmar. I praktiken är det i genomsnitt tre dygn, men bara att man pratar om TIMMAR visar på ambitionen.

I Frankrike får man TIDIGAST lämna på tredje dagen EFTER själva födelsedagen, om man inte tänker amma alls, utan bara ge flaska. Om man ammar får man lämna tidigast efter fyra dagar. Om man är snittad tidigast efter fem.

Dagen före min tidigaste dag frågade de om jag ville åka därifrån dagen efter, vilket varit mitt mål innan, för jag ville komma hem så fort som möjligt till min familj. Men då kände jag att det nog faktiskt vore bra med en dag till. Jag fick svaret: "Ja, gör du det, passa på att vila dig lite till, det blir ju så mycket sedan med en massa besök."

Hur var det nu.....? Sverige - landet med världens bästa vård?

... en fredagskväll, än med en stadig bit lantpaté, en gryta haricots verts, cornichons, en flaska rött vin, baguette, från marknaden ostar som handlaren känner personligen, så man får exakt den grad av mognad man vill ha, avrundat med en liten bakelse. Aahhhhh.....

Åh, det är så trevligt med marknad! Vad jag kommer att sakna det när vi flyttar tillbaka till Sverige. Jag bara går och njuter. Dofter, färger. På fredagar köper vi nästan alltid en grillad kyckling och har sky till. Det är kycklingfettet som droppat ner i en lökbuljong. Däri doppar vi så färsk Banette (handgjord baguette), att den fortfarande är varm... Det händer att halva redan är uppäten, när vi kommer hem.

Det brukar alltid vara rätt dålig luft här, men jag är så van, så jag tänker inte så mycket på det. Det blir däremot väldigt tydligt när vi kommer till Sverige, aahhhhh, så rent!! T.o.m. i storstad. Och så känns det som att duscha i bassängvatten, när vi kommer tillbaka hit, så klorerat är det. Vi dricker inte det vattnet. Även om det inte är farligt, så är det verkligen inte gott. Idag är det iaf smutsigt, smutsigt, luktar inte gott :-(

Var på BVC för månadskontroll och vaccination i veckan som gick. Läkaren (det är alltid läkare man träffar) har varje gång sagt till mig att jag måste träna Flickan att ligga på mage, så att hon försöker lära sig att vända sig själv, så att om hon råkar vända sig i sömnen, så ska hon kunna vända sig tillbaka igen, eftersom barn som sover på rygg löper mindre risk att dö av plötslig spädbarnsdöd. Flickan hatar att ligga på mage, det gjorde Pojken också, och vi ville och vill verkligen inte utsätta dem för detta. I Sverige har jag för mig att man säger att det är för att de ska träna nacken, men här är det i alla fall för att motverka plötslig spädbarnsdöd. Ungefär så här gick samtalet mellan mig och läkaren:

Läkaren: "Tränar ni henne att ligga på mage?"
Jag: "Nej, det gör vi inte, hon tycker inte om det."
L: *uppfordrande* "Men det är väldigt viktigt, ifall hon skulle råka vända sig i sömnen. Hur sover hon?"
J: "Hon sover upphöjt på en kudde, eftersom hon kräks så lätt."
L: "Vilken sorts kudde?"
J: *måttar lite med handen* "Såhär ungefär, en aning nedsänkt i mitten, så hon inte ska råka rulla av." Det var inte rätt svar, men detta gör VI av säkerhetsskäl, för DÅ skulle hon kunna hamna med ansiktet nedåt, på kudden ligger hon nästan garanterat kvar på rygg.
L: *missnöjd* "Det måste vara platt, det finns speciella kilar att lägga under madrassen för att höja upp" Visar en bild på ett sovande barn i en s.k. Gigoteuse eller Turbulette, en slags sovsäck, där barnets armar sticker ut, väldigt bra plagg, tycker jag :) utan täcke och kudde. Den här bilden visas överallt dit man går med barn och har en text till, en ordlek som rimmar, för att vara lätt att minnas: "Je fais dodo sur le dos", jag sover på rygg, och med tillägg: utan täcke och utan kudde. "Men det här med att barnet ska ligga på rygg KOMMER ju från de nordiska länderna!!" Konstig svensk jag var då. Men självklart ligger Flickan på rygg, men hon har kudde och täcke, och ofta gigoteuse, för då sparkar hon inte av sig täcket och ligger och fryser.
J: *nickar mot gigoteusen* "Sådana används inte i Sverige."
L: *förvånad* "Men vad använder ni då?"
J: "Täcke."
L: "Vad?! Men barnet kan ju halka ner under täcket!"
J: "Ja, men då hör vi att hon protesterar. Hon sover i samma rum som vi."
L: *mycket förvånad* "Jaha. Jo, då är det ju mycket lättare att höra." Inget mer blev sagt i frågan ;)
 
Jag avstod från att berätta att hon även ligger i vår säng, kände att det kanske inte skulle tas emot så bra och hon är verkligen VÄLDIGT bestämd, denna läkare, det är nästan så man darrar innan man går in till henne. Jag kände mig inte så stadig just den dagen. Men Mannen sa roat när jag berättade, att klart du skulle sagt att hon sover i vår säng, du är ju från "de nordiska länderna", du KAN inte ha fel i detta! Kanske gör det nästa gång *ler*. Har man bebisen 20 cm från sitt öra är det ju en ENORM skillnad i koll på hur h*n mår, jämfört med om h*n ligger i andra änden av huset, som anses av rätt många fransmän som jättebra. Då slipper man ju bli störd av barnet på natten.

Flickan är fem och en halv månad och har börjat äta pureer och hon vill absolut äta själv. Det låter väldigt mycket om det inte blir så som hon har tänkt sig och det är inte lätt som mamma att förstå riktigt allting.

Tänk så mycket vilja och en så STOR personlighet, som ryms i en så pytteliten kropp.

När man ska vaccinera sitt barn, eller sig själv, här i Frankrike, så får man innan dess en "ordonnance", ett recept, och så får man gå och hämta ut sprutan själv på Apoteket och så tar man med sig den till läkaren. Man får den eventuellt i en liten kylbag om det är så att det måste hållas kallt. Jag kan inte ens FÖRESTÄLLA mig att man skulle bli betrodd med något sådant i Sverige... antagligen alldeles för farligt.

När vi hade varit här ett ganska kort tag, så skulle Pojken börja i fransk förskola. Jag var med ett par dagar på inskolning. I den klassen - de mixar om alla klasser varje år - men i den här första klassen, så hade de något som kallades "Dagens barn". Det var Dagens barn som hade varit dagen innan som valde det nya. Det var så att fröken hade en kortlek, med ett barns namn på varje kort. Att vara Dagens barn var en stor ära. Man fick sitta bredvid fröken när hon läste saga och som sagt, man fick vara den som valde nästa Dagens barn, man fick säga till de andra barnen när det var dags att städa och hjälpa fröken med lite olika saker.

Vi var som sagt ganska nyinflyttade, vi hade fått en del information för kulturell förberedelse, men var ändå fortfarande svenskt tänkande svenskar och ganska mycket nybörjare på Frankrike (även om vi tillbringat många semestrar i Frankrike, så är det en helt annan sak att BO här). Dagens barns kort ställdes upp på en tavla, så att alla kunde se det och man diskuterade bokstäverna i namnet, så det var en pedagogisk bit också. Barnen börjar lära sig bokstäver vid 2 1/2 till 3 1/2 års ålder, när de börjar skolan. De måste vara minst 2 1/2 och blöjfria. När de inte behöver blöja längre är det dags för skola :-D Förskola här är inte detsamma som förskola i Sverige...

Gårdagens Dagens barns kort lades tillbaka in i kortleken och så blandade fröken lite hjälpligt och så fick det barnet dra nästa och barnen tenderade alltid att dra från samma håll, typ överst i högen och fröken blandade inte så jättebra.

Jag reagerade på att hon lade tillbaka kortet i samma hög och jag tänkte att "Men, men, så där kan hon ju inte göra, det blir ju inte rättvist! Kan hon ingenting om sannolikhet? Återläggning och inte återläggning? Logik? Lägger man tillbaka kortet kan ju det barnets namn dras en gång till, utan att något annat barn får samma sannolikhet att bli valt. Man måste ju ta BORT det barnets kort och lägga det någon annanstans, så att alla har samma chans att bli utvalda. Det måste ju vara rättvist!" Under de dagarna jag var där var det något barns namn som kom upp och det barnet hade redan varit Dagens barn flera gånger, så fröken sa, att du har ju redan varit så många gånger, så vi lägger tillbaka det. Det bevisade ju att det inte var rättvist, att samma barn blivit valt orimligt många gånger. Kortleken var inte jämnt blandad och man borde kanske tagit bort kortet istället. Jag tänkte: "Men fattar hon inte, hon är förskollärare, hon har en utbildning, hon måste ju vara hyfsat intelligent, det är ju inte logiskt att göra på det viset!"

Sedan, när jag hade lugnat ner mig insåg jag att, men vänta nu - jag reagerar som SVENSK. I Sverige är det RÄTTVISA som gäller. I teorin i alla fall, inte alltid i praktiken naturligtvis, men i mångt och mycket, verkligen, i jämförelse med Frankrike. I Sverige är det så självklart att man skulle tagit bort varje använt kort, så att alla hade haft lika stor chans att bli valda och alla skulle också GARANTERAT blivit valda, förr eller senare. Men inte här, inte. Detta var en tidig upplevelse av en kulturskillnad. "Men det blir ju inte RÄTTVIST om man gör på det där viset!!"

Men det behöver det inte vara här. Livet är inte rättvist. Vissa har tur, andra har otur. Sorry grabben, du blev inte Dagens barn. Du hade otur. Idag igen. Hoppsan. Désolé, beklagar.

Flickan har kräkts ganska mycket under sitt liv och Pojken han kräktes nästan ingenting som bebis, så jag tycker att det känns ganska konstigt att ha en bebis som kräks så mycket. Och det är nog ganska ovanligt mycket också, för vi ger henne t.o.m. mjölk som ska vara MOT kräkningar och ändå kommer det upp rätt mycket, så hon får ha små haklappar med plastad baksida, så att hon inte ska vara blöt om kläderna hela tiden plus att hon dreglar väldigt mycket. Det rinner ut mycket saliv och vi har tänkt i över en månad, att nu kommer det väl en tand när som helst, men det är inget som har visat sig ännu.

Häromdagen var det som kaskader hela dagen och det var ganska läskigt, så jag var lite orolig. Dagen efter skulle hon iväg på fem-månaderskontroll och vaccineras och de ska inte få några sprutor om de är sjuka. Hon var som vanligt i humöret i alla fall och verkade inte sjuk och dagen efter hade det lugnat sig, så det blev vaccination. Pojken var med förra gången och tyckte det var jättehemskt när Flickan skrek när hon blev stucken, så han bad att få veta innan den här gången, så att han kunde gå ut ur rummet, när det var dags. Självklart sa jag till och när det var klart kom han in igen.

Det regnar nästan aldrig här och om det gör det, så är det bara en liten, liten stund. Och "regnet" är av kalibern att man kan gå ut i t.ex. en fleece och bara borsta bort den lilla fukt som råkat fastna i luddet. Men det hände häromdagen att det faktiskt regnade NÄSTAN så som det kan göra i Sverige (nu är det ett helt år sedan jag var där, så jag minns nog ärligt talat inte riktigt HUR blött det är) under någon timme på morgonen, vilket gjorde att trafiken var helt lamslagen. Bilarna kröööp fram och det tog tre-fyra gånger så lång tid för folk att ta sig till jobbet. Vi skulle ha husägaren plus en "expert" här för att titta på mögelskadan, men det blev MYCKET försenat, kan man lugnt säga. Tur att inte JAG skulle till något jobb.

Om det sedan snöar så står trafiken nästan HELT stilla tills det kommer en saltbil och öser på salt på den 1 cm snö som singlat ner... ;-)

Flickan har blå ögon, än så länge i alla fall. Och när jag kommer gående med henne, så säger folk: "Åååhhhhhh, vad söt hon är. Vilka vackra blå ögon!" Så är det hela tiden, nästan varje dag, om inte varje. Det känns lite konstigt när man kommer från Sverige, där de flesta har blå ögon. Men det har ju inte de flesta här, så blått är säkert exotiskt och spännande. Det är lite svårt att delta i deras fascination :-), men jag ler i alla fall och säger tack. Det är ju aldrig fel att få höra komplimanger om sin bebis ;-)  Sedan kommer ofta olika fortsättningar, t.ex. "Behåll du dem, så kommer du att göra pojkarna tokiga, när du blir stor". Ja, det är ju olika i olika länder. I mina (blå!) ögon är Pojken sanslöst vacker med sina gröna. Han får i och för sig också komplimanger - allt ljust får uppmärksamhet.

Det får bli som det blir med hennes ögon. Men det är en lustig situation - att vara ganska ordinär i sina färger i Sverige och väcka en sådan enorm uppmärksamhet här.

"Kungens val" betyder detta på franska (uttalas ungefär "choa dy roa") och det är att få en pojke och en flicka. Det anses som mycket lyckosamt och bra. Allt man kan önska sig. Och uttrycket är väldigt känt. När jag kommer gående med min Pojke och någon frågar vad den andra är och får höra: Flicka, så kommer det ofta, ofta: Ahhh, choix du roi! Ja, jag är lyckligt lottad. Att alls kunna få barn, att ha fått två, att båda är friska. Dessutom en av varje, jag kan knappt tro det är sant.

Igår var jag på lekplatsen med barnen och då träffade jag två mammor som jag är ytligt bekant med. Vi stod och pratade om lite allt möjligt. Av någon anledning kom vi in på sängar och sängars storlek.

Jo, det är så att när vi flyttar tillbaka till Sverige kommer vi antagligen till en början att ha en ganska liten bostad, med bara ett sovrum. Och de såg förskräckta ut och sa: Men.... men..... ska ni..... ska ni....... ska ni sova alla fyra i samma sovrum då?? Ja, ja, det gör vi redan, sa jag, så det är lugnt. Förvirrad reaktion från de andra mammorna: Jaha.... OK.....? Och det vet jag sedan tidigare, att det gör man INTE i Frankrike. Man sover INTE i samma rum som sina barn, eller barnen sover VERKLIGEN inte i samma rum som sina föräldrar.

Och först i början när vi kommit hit till Frankrike, så låg jag lågt med att säga detta, att vi har det på det viset. Det är ju väldigt vanligt i Sverige att man sover i samma rum som barnen och även i samma säng. När Pojken var bebis, så hade vi honom i vagga från början, men så hände det sig ett antal gånger att jag somnade när jag ammade på natten, så då låg han ju kvar i sängen till morgonen, med bröstet i munnen. Jättemysigt, tyckte han. Jag låg lite knöligt, men det får man ta, man får offra sig lite för bebisen ;-) Och sedan blev han kvar där. Vi tyckte att, vadå, vaggan, den behövdes väl inte. Och han trivdes och vi trivdes och så fick det vara. Sedan efteråt har jag förstått att de flesta bebisar i Sverige ligger tydligen mellan sina föräldrar och sover. Sedan vid vilken ålder man börjar lägga dem i egen säng, det har jag ingen aning om, men vår Pojke han låg kvar hos oss tills han var drygt tre och då bad han om en egen säng och då fick han det, bredvid oss.

Jag sa detta till en fransk kompis i början, precis när vi hade flyttat hit. Vi hade det väldigt kallt i huset, så hon sa, att ni får säga till ägarna, att "det är så kallt att vi måste t.o.m. ha vår son i samma sovrum som oss! Då gör de nog något åt värmesystemet." Så skämtade jag med henne och sa: "Ja, eller t.o.m. i samma SÄNG..." Hon, helt förskräckt: "Nej-nej-nej, det får du INTE säga! Det får man inte säga." Oohhh, det var ju nästan äckligt, det går INTE för sig. Så det fick jag alltså reda på tidigt, att så gör man inte här.

Jag har sedan varit i några situationer, där det har berörts lite grann, barnens rum/sovplats och för att inte sticka ut alltför mycket, som utlänning, så har jag slingrat mig så gott jag kunnat och sedan så har det några gånger blivit så att det har inte gått att undvika att säga att vi sover i samma rum och att bebisen även sover i vår säng och det har blivit lite förvånade miner, men så har jag bestämt mig för att, nej, så gör vi och barnen mår alldeles utmärkt av det, så jag är "öppen" med det nu. Och de blev ju lite förskräckta de här mammorna igår och framförde att nej, nej, så gör man INTE i Frankrike. Nej, barnen skulle kunna bli "traumatiserade av föräldrarnas intimitet" var vad den ena sa. Jag måste ha sett ganska chockad ut, för "traumatiserad av föräldrarnas intimitet", då tänker jag ju liksom på..... sex. Jag stammade fram: Intimitet?? Och hon snabbade sig att säga: Ja, alltså inte SÅ. OK, så då kunde vi ju skratta åt det då :-D

Barnsköterskan på BVC här har sagt till mig: Men det är ju FARLIGT för bebisen att ligga i mitten, tänk om ni rullar in i mitten och krossar henne!? Och vad jag vet om franska sägar är att de är rätt smala jämfört med svenska  och det finns inga speciella separata zoner med olika hårdhet på madrassen, utan en gammal madrass, den är som en hängmatta, där man rullar ner i mitten. Det är klart att det är farligt, men så funkar det ju inte med de svenska sängarna och dessutom så är sängen bred, vi får ju plats, två vuxna och en bebis. "Jaha, hur bred är den då?" En och åttio, svarade jag. "Oj, oj, oj" sa den ena. "Ja, jag har sett det på IKEA - de har så BREDA sängar där. Ååhhh, jag skulle vilja ha en sådan, min man han är ju så stor" Och det vet jag, jag har sett honom, han är ganska kraftig. Och så diskuterade de litegrann sinsemellan och så kom de fram till, att sover man med barnen i sängen, då lär man nog bli föremål för utredning av sociala myndigheter här, så nej, nej, nej, det vågar man INTE.

Så att vi får väl se, vad som händer, om vi blir utredda *fniss* Jag tror inte det. Men man kan aldrig så noga veta :-D

Jag har ett enormt sug efter att läsa. Förra året läste jag en jättebra bok som heter "Murder most royal" av Jean Plaidy och som handlar om den gräslige kungen Henry VIII av England. Boken är alltså jättebra, men så hemsk, så fast att jag inte kunde lägga den ifrån mig, gjorde den mig samtidigt mer och mer deppig. Jag avslutade de 450 sidorna och bestämde mig för att bara läsa helt igenom positiva böcker ett tag. Där är jag fortfarande. Det är självklart så att Det Värsta har gjort mig onödigt skör, så jag tål nästan ingenting numera.

Det är i alla fall inte helt lätt att hitta det som just nu populärt kallas "feel-good-bok i ordets rätta bemärkelse" har jag märkt. Men jag tycker mycket om Alexander McCall Smiths böcker om Mma Ramotswe. Arto Paasilinna är också en trogen vän. Mustiga böcker som njuts en i taget med paus emellan.

Jag har en sak jag skulle behöva skriva om. Men varje gång jag nämner det är det alltid någon som säger eller skriver att sådär får jag inte tycka och det är faktiskt inte sant det jag säger att jag har varit med om......  Hur kan hon veta det (det är nämligen alltid en hon)? Bara för att man själv inte har varit med om en viss sak, så betyder det inte att det inte finns. Samtidigt är det sorgligt många som faktiskt berättar att de varit med om exakt samma sak och att de också blivit tystade.

Den terapeut jag var tvungen att gå till under lång tid kallade det för Det Värsta och det är det utan tvekan. Det finns inget som under hela mitt liv ens kommer i närheten. Jag litade på dem, men det var inte bra att göra... 

Har varit ute i trägården hela familjen och grejat idag. Härligt väder. Lite svalt, bara ca 10 plusgrader ;-) Jag flyttade en kompost och passade på att sålla ut den jättefina jorden som våra maskar har gjort. Fascinerande. Man slänger en massa ogräs i en hög, väntar några månader och så har man jord!

Men hjälp, vad ont i ryggen jag fick! Jag gick omkring och stönade och tyckte synd om mig själv i flera timmar efteråt. Hemskt. Fick flashbacks tillbaka till hur ont jag hade av foglossningen när jag var gravid... Jag vill inte bli gravid igen. Eller: jag vill inte bli sugen på att bli gravid igen. Hur ska jag hindra mig själv från det?? Bara jag har fått sova liiite, liiite mer än vanligt (jag är inte på något som helst vis utsövd, hehe....), så börjar jag tänka på ny bebis. Knäppt. Jag vet att suget kommer att dyka upp och jag håller redan nu på att försöka tänka ut strategier för att inte ge mig in i det igen.

Men man kan ju inte minnas hur det kändes att vara gravid - det är väl naturens sätt att se till att det blir fler bebisar. Fast när jag fortfarande var gravid var jag faktiskt sugen på att bli det igen. Vad konstig man kan vara. Förutom foglossningen mådde jag otroligt toppen på slutet.