ratatouille

För många år sedan bodde jag ett tag i en stad i närheten av där vi bor nu. Jag träffade en familj, som jag sedan tappade kontakten med. Av en otrolig slump träffade jag på mamman (nu mormor och farmor) i familjen i somras, kort innan Flickan föddes. Jag kände inte igen henne och hon inte mig, utan det var för att hon gav mig sitt namn, som jag insåg att det måste vara den familjen jag hade träffat. Vi tyckte båda att det var otroligt och roligt och vi pratade en lång stund.

Även om hon tyckte det var roligt att träffas och var lika förundrad som jag över denna slump, så berättade hon att hon var en ledsen mormor. Hennes dotter, som väntade sitt femte barn (med bf nu i november) hade för några år sedan förlorat ett barn, som bara var drygt ett år gammalt. Han var frisk, men blev plötsligt lite hängig och dog inom några timmar... Läkarna hittade ingen orsak.

Kort efteråt dog ett barn till, en flicka, på samma vis, drygt ett år gammal. När hon obducerades såg de att hjärtat var förstört, fibröst tror jag hon (mormodern) sa. Vilken mardröm.

Jag har tänkt mycket på dem under sommaren och hösten och velat höra av mig, men orken har inte funnits med liten bebis. Jag har tänkt på den oro de måste känna inför det nya lilla barnet, om de kommer att få behålla det. Så stötte jag på mormodern i en affär för någon vecka sedan. Hon stod och pratade med en person, men jag var glad att se henne, så jag hälsade. Knappt någon reaktion, så jag undrade försiktigt om hon kanske inte kände igen mig. Jovisst gjorde hon det, sa hon och jag drog mig undan lite, för att se om hon ville komma och prata med mig senare. De sa hejdå och hon kom fram till mig. Hon sa att hon tänkt mycket på mig, men att det hade varit mycket som hänt dem och hon hade inte orkat. Hon sa, att de förlorat en till i september... Jag blev förvirrad och tänkte att dottern fått missfall i sjunde månaden, men igen var det en dotter på drygt ett år... Eftersom två av hennes tre äldre syskon dött och att läkarna visste att åtminstone den enas hjärta var förstört, så hade hon blivit ordentligt undersökt regelbundet och sista kollen av hjärtat gjordes två månader innan hon dog och det såg helt friskt ut. Trots det hann hjärtat förstöras på den korta tiden, för när hon obducerades var det samma orsak.

Nya lilla bebisen var tio dagar gammal när jag träffade mormodern och grundligt undersökt på fyra sjukhus redan. Jag håller tummarna för dem. Hur orkar och vågar man försöka sig på en femte graviditet, när två barn dött?

Jag sa att jag var så ledsen, så ledsen för deras skull och kände med dem, men visste inte vad mer jag kunde säga... Jag tog mig hem med gråten i halsen och försökte ringa Mannen, men han var inte på plats. Ringde mina föräldrar och ville prata med min mamma, men hon var ute, sa min pappa. Ringde min mamma och vid det laget grät jag, så jag började med att snyfta: "Det har inte hänt något, det har inte hänt något", för ringer ens dotter och gråter det första hon gör, så måste man ju bli orolig. "Men varför gråter du då? undrade hon såklart. Jag berättade och det lättade lite.

Alla har sina bördor. Jag skulle väldigt gärna vara utan en del erfarenheter, men detta är jag glad att jag sluppit. Stackars familj.