Pappaledighet m.m. à la France
Pappaledigheten i Frankrike förlängdes till det dubbla häromåret. Från en vecka till två. Den kan oftast inte tas ut i samband med barnets födelse, för man ska ansöka om den lång tid i förväg och man har rättighet att ta ut den under barnets fyra första månader - om det passar med arbetsplatsen. Det blir rätt många som inte tar ut den alls. Och även om den tas ut blir det alltså ofta inte förrän när bebisen är lite större än nyfödd. Jag vet inte hur de nyblivna mammorna klarar sig hemma, för jag hade definitivt behov av Mannen och hade tur att han kunde ta ut en hel månad.
När vi berättar att två månader är vikta enbart för pappan i Sverige bara stirrar de på en och reaktionen är ofta faktiskt: Varför då? Till vilken nytta? Barnen är kvinnans ansvar här, även om hon jobbar. Hon får ordna dagmamma, eller hennes egen mamma sköter barnbarnen. Visst är många pappor engagerade i sina barn och lämnar och hämtar på skolan, men lång ledighet när barnen är små ses som rätt onödigt. Även om jämställdheten har lååångt kvar i Sverige, så är vi mycket längre fram än här.
Överhuvudtaget lär sig barnen att klara sig själva mycket tidigare här än i Sverige. Eller jag kanske ska säga härdas? Sova i eget rum (frågan ALLA i omgivningen ställer i slutet av graviditeten är: "Är rummet färdigt?"), sitta stilla fastspänd i vagnen (det är praktiskt och bra för den vuxna), väldigt många (de flesta, tror jag faktiskt) lämnas till dagmamma, när de är 2 1/2 månad "gamla", det finns t.o.m. dagis för så små och upp till tre år, när de börjar skolan. Men personalen föredrar att inte få in så små, för de blir nervösa att det ska hända något, när de är så jättesmå. Det finns en ung mamma på skolan och hon tar också emot dagbarn. Hon bär sitt minsta dagbarn i sjal. Vilken pärla! Vilken tur föräldrarna haft att hitta henne! Han sitter där lugn och trygg. Barnen måste också lära sig att förlora vänner, eftersom de får byta klass hela tiden. Så totalt olika mot Sverige, där man strävar efter att hålla samman barnen från dagis upp till gymnasiet.
Jag var på besök i Pojkens klass och pratade lite om Sverige (på vårt initiativ) och fick då sitta med på dagens introduktion, när de pratar om hur många barn som är närvarande, vilken veckodag det är etc. Ett barn väljs ut och får räkna och skriva (vid fyra års ålder). Skriver han eller hon fel lär sig övriga att sitta och fnissa!!! Inte en antydan hos fröken att stoppa detta, utan snarare lite uppmuntrande. Pratade med Mannen om detta och vi har båda i flera andra sammanhang reagerat starkt på att man skämtar mycket på andras bekostnad. För att överleva måste man ju hitta någon taktik för att hävda eller härda sig och så får man ett samhälle av vuxna individualister, som gör precis som de vill och hittar på sina egna regler och kör stenhårt med dem tills de stöter på någon som står högre i rang.
Det är både sorgligt och intressant, men det tar mycket energi och jag är glad att vi är snällare mot varandra i Sverige. Där kan jag iofs bli hjärtligt trött på att man inte riktigt FÅR ta för sig.
När vi berättar att två månader är vikta enbart för pappan i Sverige bara stirrar de på en och reaktionen är ofta faktiskt: Varför då? Till vilken nytta? Barnen är kvinnans ansvar här, även om hon jobbar. Hon får ordna dagmamma, eller hennes egen mamma sköter barnbarnen. Visst är många pappor engagerade i sina barn och lämnar och hämtar på skolan, men lång ledighet när barnen är små ses som rätt onödigt. Även om jämställdheten har lååångt kvar i Sverige, så är vi mycket längre fram än här.
Överhuvudtaget lär sig barnen att klara sig själva mycket tidigare här än i Sverige. Eller jag kanske ska säga härdas? Sova i eget rum (frågan ALLA i omgivningen ställer i slutet av graviditeten är: "Är rummet färdigt?"), sitta stilla fastspänd i vagnen (det är praktiskt och bra för den vuxna), väldigt många (de flesta, tror jag faktiskt) lämnas till dagmamma, när de är 2 1/2 månad "gamla", det finns t.o.m. dagis för så små och upp till tre år, när de börjar skolan. Men personalen föredrar att inte få in så små, för de blir nervösa att det ska hända något, när de är så jättesmå. Det finns en ung mamma på skolan och hon tar också emot dagbarn. Hon bär sitt minsta dagbarn i sjal. Vilken pärla! Vilken tur föräldrarna haft att hitta henne! Han sitter där lugn och trygg. Barnen måste också lära sig att förlora vänner, eftersom de får byta klass hela tiden. Så totalt olika mot Sverige, där man strävar efter att hålla samman barnen från dagis upp till gymnasiet.
Jag var på besök i Pojkens klass och pratade lite om Sverige (på vårt initiativ) och fick då sitta med på dagens introduktion, när de pratar om hur många barn som är närvarande, vilken veckodag det är etc. Ett barn väljs ut och får räkna och skriva (vid fyra års ålder). Skriver han eller hon fel lär sig övriga att sitta och fnissa!!! Inte en antydan hos fröken att stoppa detta, utan snarare lite uppmuntrande. Pratade med Mannen om detta och vi har båda i flera andra sammanhang reagerat starkt på att man skämtar mycket på andras bekostnad. För att överleva måste man ju hitta någon taktik för att hävda eller härda sig och så får man ett samhälle av vuxna individualister, som gör precis som de vill och hittar på sina egna regler och kör stenhårt med dem tills de stöter på någon som står högre i rang.
Det är både sorgligt och intressant, men det tar mycket energi och jag är glad att vi är snällare mot varandra i Sverige. Där kan jag iofs bli hjärtligt trött på att man inte riktigt FÅR ta för sig.
Kommentarer
Trackback
