Jag bröt en tå
I höstas, när vi nyss kommit till Sverige sprang jag på ett sängben med sådan kraft att ena lilltån gick av och det med besked - den stod rätt ut åt sidan. Det var uppenbart, att gjordes det inget åt den skulle jag aldrig någonsin mer kunna ha vare sig skor eller sandaler på mig. Det gjorde förstås j*****t ont först, men kroppen är fantastisk och ordnar egen bedövning - ett tag. Jag blev först förtvivlad och snyftade att så där kan den ju inte se ut. Men sedan tog jag mig samman och ringde den stora akutvårdcentralen i stan. Minst två timmars väntetid. Det tyckte jag var för länge, så jag ringde vidare. Till andra vårdcentraler och till ortopeder. Antingen fick jag inte svar alls, eller så var det MÅNADERS väntetid! Suck. OK. Jag beställde på Internet en tid till den stora vårdcentralen, det ska gå något fortare då.
Funderade. Det kommer att ta flera timmar innan jag får träffa en läkare. Till dess har kroppens egen bedövning antagligen släppt. och det kommer att börja göra ordentligt ont. Istället för att bara vänta kan jag lika gärna försöka ordna detta själv.
Jag tryckte lite på tån, det krasade och knakade, inget roligt ljud - men den blev faktiskt lite mindre sned. Uppmuntrad av detta tryckte jag igen. Kras och knak. Den blev ganska rak, men när jag jämförde den med den andra fotens lilltå, så var de fortfarande alldeles för olika. Det gick inte att trycka längre in, för de andra tårna var ivägen, så då gjorde jag så att jag vek undan de andra tårna med ena handen och tryckte med andra handen så långt det gick på den trasiga tån, knaaaaak! Sedan såg fötterna likadana ut. Lite läskigt var det allt, men jag kände mig stolt.
Åkte ner till vårdcentralen och satt där, med foten i högläge och kände faktiskt hur kroppen började läka ihop, vilken häftig känsla! OCH - det visar hur viktigt det faktiskt är att få vård i tid, för att minska lidande och att ta tillvara kroppens egen läkande förmåga på bästa sätt. Om man ska sitta med en skada, som kroppen naturligtvis börjar försöka reparera direkt, så gott det går, och detta sedan ska rivas upp många timmar senare, för att kroppdelarna ska läggas på rätt plats, då tar man onödig kraft från en redan skadad kropp.
Jag fick hur som helst träffa en mycket trevlig läkare och jag berättade hur jag gått tillväga och att jag inte visste om tån var bruten eller om den var ur led. Han sa att om den är ur led räcker det inte att trycka den i sidled, som jag gjort, utan man måste DRAAA och sedan lyfta den på plats. Oaaaaahhhh! Jag vred mig i rysningar. Lugn, bara lugn, vi har bedövning, sa han. Och sa ska vi röntga. Efter röntgen blev det ny väntan i väntrummet. Jag satt där med min pågående läkeprocess och tyckte synd om den lilla tån, som kanske snart skulle bli ryckt i. In till läkaren igen. Han sa leende till mig att den var inte ur led och jag hann bli jättelättad, men sedan sa han "Den är TVÄR-AV". Vad!? Vad gör vi då? stammade jag. Ingenting, sa han, fortfarande leende. Du har lagt tillbaka den perfekt! Oj, kan jag få se röntgenbilden? undrade jag. Visst. På vägen dit sa han att han måste få fråga mig vad jag jobbade med och kunde jag inte tänka mig att omskola mig och jobba där istället? Nja, jag har ju redan en lång utbildning och är inte motiverad att sitta i skolbänken minst lika länge till, även om jag verkligen tycker medicin är jätteintressant och det var en av utbildningarna jag valde mellan. Tån låg hur som helst verkligen perfekt och jag var tvungen att säga att jag var mycket stolt.
Funderade. Det kommer att ta flera timmar innan jag får träffa en läkare. Till dess har kroppens egen bedövning antagligen släppt. och det kommer att börja göra ordentligt ont. Istället för att bara vänta kan jag lika gärna försöka ordna detta själv.
Jag tryckte lite på tån, det krasade och knakade, inget roligt ljud - men den blev faktiskt lite mindre sned. Uppmuntrad av detta tryckte jag igen. Kras och knak. Den blev ganska rak, men när jag jämförde den med den andra fotens lilltå, så var de fortfarande alldeles för olika. Det gick inte att trycka längre in, för de andra tårna var ivägen, så då gjorde jag så att jag vek undan de andra tårna med ena handen och tryckte med andra handen så långt det gick på den trasiga tån, knaaaaak! Sedan såg fötterna likadana ut. Lite läskigt var det allt, men jag kände mig stolt.
Åkte ner till vårdcentralen och satt där, med foten i högläge och kände faktiskt hur kroppen började läka ihop, vilken häftig känsla! OCH - det visar hur viktigt det faktiskt är att få vård i tid, för att minska lidande och att ta tillvara kroppens egen läkande förmåga på bästa sätt. Om man ska sitta med en skada, som kroppen naturligtvis börjar försöka reparera direkt, så gott det går, och detta sedan ska rivas upp många timmar senare, för att kroppdelarna ska läggas på rätt plats, då tar man onödig kraft från en redan skadad kropp.
Jag fick hur som helst träffa en mycket trevlig läkare och jag berättade hur jag gått tillväga och att jag inte visste om tån var bruten eller om den var ur led. Han sa att om den är ur led räcker det inte att trycka den i sidled, som jag gjort, utan man måste DRAAA och sedan lyfta den på plats. Oaaaaahhhh! Jag vred mig i rysningar. Lugn, bara lugn, vi har bedövning, sa han. Och sa ska vi röntga. Efter röntgen blev det ny väntan i väntrummet. Jag satt där med min pågående läkeprocess och tyckte synd om den lilla tån, som kanske snart skulle bli ryckt i. In till läkaren igen. Han sa leende till mig att den var inte ur led och jag hann bli jättelättad, men sedan sa han "Den är TVÄR-AV". Vad!? Vad gör vi då? stammade jag. Ingenting, sa han, fortfarande leende. Du har lagt tillbaka den perfekt! Oj, kan jag få se röntgenbilden? undrade jag. Visst. På vägen dit sa han att han måste få fråga mig vad jag jobbade med och kunde jag inte tänka mig att omskola mig och jobba där istället? Nja, jag har ju redan en lång utbildning och är inte motiverad att sitta i skolbänken minst lika länge till, även om jag verkligen tycker medicin är jätteintressant och det var en av utbildningarna jag valde mellan. Tån låg hur som helst verkligen perfekt och jag var tvungen att säga att jag var mycket stolt.
Kommentarer
Trackback
