ratatouille

Vi har separerat, Mannen och jag. Det har varit dåligt en längre tid och i november kände jag att nu går det helt enkelt inte längre. Han har själv pratat om skilsmässa i över ett år och ÄNDÅ kan han med att säga att jag har "kastat ut" honom. Om man har blivit utkastad tycker jag att man har blivit helt överrumplad och det har man inte blivit, om man själv har pratat om skilsmässa en längre tid. Jag tycker det är löjligt och dessutom respektlöst mot de, som verkligen blivit utkastade, som inte har anat någonting. Mannen valde också att flytta ut ur vårt gemensamma sovrum i okt-nov 2007 och hur mycket jag än bönade och bad och tjatade, så vägrade han att komma tillbaka till oss (hela familjen har alltid sovit i samma rum). Vid ett nattligt gräl i juni 2008 sa han att "Om vi separerar kommer barnen att bo halva tiden hos oss var. Det mår de inte bra av, men man kan inte få det på något annat sätt i Sverige idag." Jag svarade att "Nja, det är bara en minoritet som har det så." Han blev JÄTTEFÖRVÅNAD. Det kan jag förstå, för det blev jag själv, när jag fick höra det två månader tidigare. Det enda man hör talas om i samhället är att barn till separerade föräldrar bor hälften-hälften, men i realiteten är det bara en mindre del. Enligt Socialstyrelsen är det 21%, men enligt min systers Familjerättsadvokat är det så  få som 12%! I vilket fall som helst en klar minoritet. Han framhärdade ändå i att vi skulle ha hälften-hälften om vi separerade. Jag tycker det är oerhört tragiskt att man som pappa kan vilja ha ett boende man själv tror att barnen mår dåligt av, bara för att man är egoistisk och VILL HA barnen själv. Det är BARNENS bästa det handlar om vid en skilsmässa, men det fattade han inte.

Dagen efter flyttade han in i det gemensamma sovrummet igen. Slump? Tror inte det.....