ratatouille

Det senaste året, när vi haft det katastrofalt dåligt, har jag varit så ledsen att jag inte vetat varken ut eller in. I januari 2008 var jag helt ifrån mig och fick ångest, gick till läkare och fick tabletter mot det. Men jag tänkte, att det är ju inte klokt om jag ska behöva medicinera, för att klara av att leva ihop med Mannen. De här tabletterna är inte bra att ta alltför länge, så min läkare föreslog att jag skulle ta något antidepressivt. "Men jag har ju ingen depression", sa jag. "Nej, men om man har ångest en längre tid kan det utvecklas till en depression", sa läkaren. Det visste jag inte, men OK, han är läkare och jag får lita på det. Så här gör man inte i Sverige, men tydligen i Frankrike, medicinerar i förebyggande syfte. Jag tvekade, men så fick jag reda på att just det preparatet var mycket effektivt mot ångest och även mot PMS, så då bestämde jag mig för att testa. Jag började att ta dem precis vid ägglossnigen och vips! var PMSen som bortblåst, underbart! Och ångesten försvann. Men - jag fick ett enormt sug efter sött...... Så förutom att jag har tröstätit, för att vi haft det så dåligt, så har jag fått ett konslat sötsug, helt omöjligt att stå emot. Jaha, så då har jag gått upp tio kilo på ett år. Jag, som alltid har varit smal är nu överviktig. Innan jag blev gravid med Pojken låg mitt BMI på 20 och nu är det 27...... Från på gränsen till underviktig till överviktig. Jag känner inte igen mig själv. Jag har gått till ViktVäktarna, men jag har inte tillräckligt med motivation. Hur hittar man motivationen? Jag är ledsen för separationen, nervös över att Familjerätten ska få oss att ha barnen hälften-hälften (inte troligt, men en liiiiten risk finns ju alltid) och jag har inte fått tag på något jobb sedan vi kom från Frankrike. Och så den vanliga mamma-tröttheten, när man har småbarn och aldrig får sova en hel natt ostört. Jag tar i alla fall inte de där tabletterna längre, så jättesötsuget är borta, tack och lov.