ratatouille

Pappaledigheten i Frankrike förlängdes till det dubbla häromåret. Från en vecka till två. Den kan oftast inte tas ut i samband med barnets födelse, för man ska ansöka om den lång tid i förväg och man har rättighet att ta ut den under barnets fyra första månader - om det passar med arbetsplatsen. Det blir rätt många som inte tar ut den alls. Och även om den tas ut blir det alltså ofta inte förrän när bebisen är lite större än nyfödd. Jag vet inte hur de nyblivna mammorna klarar sig hemma, för jag hade definitivt behov av Mannen och hade tur att han kunde ta ut en hel månad.

När vi berättar att två månader är vikta enbart för pappan i Sverige bara stirrar de på en och reaktionen är ofta faktiskt: Varför då? Till vilken nytta? Barnen är kvinnans ansvar här, även om hon jobbar. Hon får ordna dagmamma, eller hennes egen mamma sköter barnbarnen. Visst är många pappor engagerade i sina barn och lämnar och hämtar på skolan, men lång ledighet när barnen är små ses som rätt onödigt. Även om jämställdheten har lååångt kvar i Sverige, så är vi mycket längre fram än här.

Överhuvudtaget lär sig barnen att klara sig själva mycket tidigare här än i Sverige. Eller jag kanske ska säga härdas? Sova i eget rum (frågan ALLA i omgivningen ställer i slutet av graviditeten är: "Är rummet färdigt?"), sitta stilla fastspänd i vagnen (det är praktiskt och bra för den vuxna), väldigt många (de flesta, tror jag faktiskt) lämnas till dagmamma, när de är 2 1/2 månad "gamla", det finns t.o.m. dagis för så små och upp till tre år, när de börjar skolan. Men personalen föredrar att inte få in så små, för de blir nervösa att det ska hända något, när de är så jättesmå. Det finns en ung mamma på skolan och hon tar också emot dagbarn. Hon bär sitt minsta dagbarn i sjal. Vilken pärla! Vilken tur föräldrarna haft att hitta henne! Han sitter där lugn och trygg. Barnen måste också lära sig att förlora vänner, eftersom de får byta klass hela tiden. Så totalt olika mot Sverige, där man strävar efter att hålla samman barnen från dagis upp till gymnasiet.

Jag var på besök i Pojkens klass och pratade lite om Sverige (på vårt initiativ) och fick då sitta med på dagens introduktion, när de pratar om hur många barn som är närvarande, vilken veckodag det är etc. Ett barn väljs ut och får räkna och skriva (vid fyra års ålder). Skriver han eller hon fel lär sig övriga att sitta och fnissa!!! Inte en antydan hos fröken att stoppa detta, utan snarare lite uppmuntrande. Pratade med Mannen om detta och vi har båda i flera andra sammanhang reagerat starkt på att man skämtar mycket på andras bekostnad. För att överleva måste man ju hitta någon taktik för att hävda eller härda sig och så får man ett samhälle av vuxna individualister, som gör precis som de vill och hittar på sina egna regler och kör stenhårt med dem tills de stöter på någon som står högre i rang.

Det är både sorgligt och intressant, men det tar mycket energi och jag är glad att vi är snällare mot varandra i Sverige. Där kan jag iofs bli hjärtligt trött på att man inte riktigt FÅR ta för sig.

...satt man häromdagen i fransk TV och diskuterade om en pojke kan bli homosexuell av att hjälpa till hemma med att:

Laga mat
Diska
Dammsuga
Sköta bebis

Nu kom de fram till att det kan han inte bli, men att alls komma på tanken att diskutera saken är ju helt otroligt, tycker jag. Det skulle inte ske i Sverige. Detta illustrerar också tydligt att hem och barn är kvinnogöra.

När jag var i vecka 7 av den andra graviditeten (förra hösten) mådde jag så illa, att jag varken kunde äta eller sova. Till slut, en tidig morgon, efter en natt när hela familjen varit uppe mer eller mindre hela natten, kom det hem en snäll läkare och gav mig en underbar medicin, som tog bort illamåendet. Bara för akutbehov i några dagar, men det hjälpte mig att komma någorlunda på fötter. Sedan fick jag en annan, som var mycket mindre effektiv, men som ändå gjorde att jag klarade av att fungera i vardagen.

När hon kom in sa hon att hon fått uppfattningen att hon skulle till en kvinna, som var i sjunde MÅNADEN. Åååhhhh, om det ändå hade varit så väl, tyckte jag ynkligt. Sjunde månaden kändes eeevigheter bort.

Efter ytterligare sega månader av illa-illamående och stor nervositet med undersökningar för att kolla om bebisen var frisk (det är hon, men det såg illa ut), så var jag plötsligt i sjunde månaden!

Och nu är det vår Flicka, som själv hunnit bli hela sju månader!

Jag reste till Sverige med båda barnen. Ensam.

Mannen skulle jobba några dagar till och kom senare.

Jag hade förberett mig noggrant, praktiskt och mentalt. Flickan i bärsjal på min mage, rymlig ryggsäck, för att få plats med mat och fika för Flickan under flygresan, blöjor, ombyte etc och för att kunna stoppa ner oförutsedda tillskott. Båda händerna fria, för att kunna hjälpa Pojken och för att kunna ta av och på våra ytterkläder. Vi kom dit i tillräckligt god tid för att kunna checka in barnvagnen och att gå på toa. Det fanns ingenstans att lägga Flickan, så det blev en ny upplevelse att stå upp och kissa och att samtidigt ha 7 kilo hängande på framsidan och dessutom inte se vart jag siktade ;-) Det gick hur som helst bra.

När detta var gjort hörde jag att planet antagligen skulle bli försenat och någonting om en halvtimme. Kände svetten bryta fram - skulle vi bli en halvtimme försenade?? Hörde mig för hos personalen. Nej, om en halvtimme skulle vi få reda på HUR försenat planet skulle bli. Två och en halv timme visade det sig.....

Bara att bita ihop. Gav Flickan fika, köpte dito till mig och Pojken. Flickan bajsade. Det fanns vad jag kunde se inget skötrum i vänthallen, så OK, det var bara att dra fram alla attiraljer och hitta en ledig stol och se lagom oberörd ut. Iväg till toan, för att slänga blöja, någon måtta får det vara på vad jag kan med att göra, ville inte bara dumpa den i en papperskorg, så på med väska, jacka och allt och ner med Flickan i sjalen.

Jag fick prata med personalen om att jag behövde mera mat til Flickan ur min resväska, för jag hade minimalt med mig i handbagaget, pga säkerhetsföreskrifterna. Jag reste med fyra kollin och som tur var visste jag exakt var barnmatsburkarna låg och fick beskriva väskan noggrant. Satte mig ner och väntade på en som skulle ta mig till väskan. Flickan somnade. Bra. Men då blev Pojken kissnödig igen. Jag kunde inte gå därifrån, eftersom någon skulle hämta mig. Jag hade hört några andra prata svenska och sa till Pojken att han skulle välja någon, som såg snäll ut och hämta honom, så jag kunde be om hjälp med toagåendet. Men Pojken var för blyg för att fråga, så det blev inget och han blev mer och mer nödig och jag mer och mer stressad och såg våta kalsonger och byxor framför mig och inget ombyte hade jag. En femåring kissar ju vanligtvis inte ner sig när det finns toaletter överallt. Men jag hade inte räknat med att jag själv inte skulle kunna ta mig dit... Då äntligen kom de och sa att jag fick gå med och öppna min väska. Det gick snabbt och då kom det några stress-lättnadstårar från Pojken. Kort efter fick vi gå ombord. Rusade till toa direkt. Puh. Stackars liten, vad vi vuxna hittar på tokigheter.

På planet var det lite trångt med bebis i knäet och att äta och mata, men det gick i omgångar. Sedan både kräktes och bajsade (igen) Flickan, så det blev till att ta ett djupt andetag och byta i flygplansstolen. På vägen ner gjorde det så ont i Pojkens öron att han grät och han ville först inte ta nässpray, men när han till slut gjorde det blev han på gott humör och förundrad över hur snabbt det onda gick bort.

Min Pojke är så duktig och tålmodig och går att prata och resonera med, tack och lov. Många medaljer till honom! Han är så otroligt fin och snäll. Jag hade väl knappast gett mig på att ens försöka resa själv om han varit en vilde, men flera timmars försening kan sänka även den snällaste. Åh, han är så fin. Och Flickan är en lugn och nöjd bebis.

Inte så glamouröst att vara mamma, men äventyrligt nog kan det allt vara!